Edvard Fenvik

 

Om mig

Hela mitt liv har jag haft en fascination för det skrivna. För mig handlar magin om att kunna skapa en värld i författarens huvud och förmedla den världen till läsaren genom berättelsen. Hur berättelser förflyttar tid och rum, hur någon idag på tunnelbanan i Stockholm genom berättelsen befinner sig i Edgar Allan Poes smutsiga London. På vägen hem väljer samma person att istället vara på ett soligt Gotland och hoppas att Knutas ska hitta den mördare som håller idyllen i sitt stenhårda grepp.

Hur är det möjligt och vad skiljer en författare som skapar liv i sina karaktärer, får läsaren att se miljöerna, från den författare vars karaktärer blir platta och agerar utan trovärdighet i en suddig miljö utan färg?

I mitt liv var läsningen i många år det som skapade både avkoppling och energi. De senaste åren har läsningen fått konkurrens med det egna skrivandet. Både läsande och skrivande har alltid blandats med fysiska aktiviteter; under min perfekta dag varvas läsande med allt från att hugga ved, lägga om tak, måla om huset, klippa gräsmattan eller fernissa segelbåtens fribord. De senaste åren har den fysiska avkopplingen mellan de praktiska aktiviteterna allt oftare ersatts med knattret på tangentbordet. Samspelet behövs för att ge andrum i den kreativa processen, under staplandet av ved formas det fortsatta händelseförloppet och det händer att karaktärerna protesterar häftigt samtidigt som yxan bearbetar en knotig björk eller en granklabb full med kvistar.

Efter att ha skrivit juridisk text under en ganska lång karriär är det fantastiskt att få skapa skönlitterärt. Även om det är en hel del som behöver kollas upp i den skönlitterära processen, är det ingen som kommer stämma mig om jag råkar påstå att Eriksdalshallens simhall bara har en 25-metersbassäng. Det är skönt att ínte behöva ta ansvar för en juridisk text där en felaktighet kan leda till en tvist eller faktiskt skapa en situation där en kunds verksamhet går omkull. I den skönlitterära processen infinner sig ett annat skrämmande ansvar; ansvaret för att skapa en text som driver historien och fångar läsaren. Ansvaret för att hitta den upplösning som får läsaren att läsa den sista sidan med ett leende och förvånat inse att man åkt tre stationer för långt med tunnelbanan eller pendeltåget. Eller kanske sitta i en tom gate på Heathrow och höra hur en irriterad röst ropar upp ditt namn i högtalaren.

I mitt läsande liv har jag ofta blandat de gamla klassikerna med nyare litteratur. Sedan jag själv började skriva skönlitterärt har mitt läsande blivit mer aktivt. Idag försöker jag se tekniker när jag läser, hur förmedlar författaren och vilka grepp använder denne för att skapa drivkraft? När jag hittar en riktigt bra bok sugs jag in i historien, jag blir engagerad och får känslan av att faktiskt lära känna karaktärerna. Jag hör dialogen inom mig, ser miljöerna framför mig och känner en saknad när historien tar slut. Då är det en trygghet att gå in i mitt bibliotek och låta fingret långsamt löpa längs bokryggarna. Ta ut en för länge sedan läst bok, bläddra lite och ställa tillbaka. Låta fingret löpa vidare till en oläst bok, ta ut den och läsa baksidestexten. Om jag blir nöjd med vad den lovar tar jag boken under armen och går ut till solstolen och lägger boken på dynan. Boken väntar tålmodigt på mig när jag fernissar det sista lagret på segelbåtens nåtade däck i oregon pine.



edvard@fenvik.se

Post
Instagram